Paketpanik och fest

Nu har den årliga chockinsikten drabbat mig. Det är ju snart jul! Och jag har inte köpt en ända julklapp..som vanligt vid denna tiden.. Så nu ska jag släpa med Rasmus ner på stan för att komma en bit på vägen.

I torsdags och fredags var jag i Malmö på muckfest. Budda Lounge var abonnerat och det var en jättehärlig stämning bland alla f.d soldater. Jag fick även träffa min korsikakamrat Emelie. Vi drack vin, åt pizza och tog igen nygamla tider på ett väldigt fräscht vandarhem mitt i malmö. Kände att när Rasmus tyckte vi skulle ta ett tåg till Höör mitt i natten att det var dags att få tag i en annan sovplats. För 475 kr fick vi ett kanonbra rum 800m från utestället.

Dagen efter tog vi en mysig frukost i lugn och ro för att sedan ge sig ut på shoppingtur. Rasmus mötte upp lite kompisar och jag fick egentid i malmös butiker som ganska mycket bättre utbud än Växjö. På eftermiddagen åkte vi hem och hade mys i lägenheten.

Vi har blivit erbjudna en kanonfin trea här i Växjö och det är inte omöjligt att det blir en flytt här framöver.
Nu är det dags för julklappssökning.

Tänker på dig

Det finns vissa stunder i livet då tid och rum upphör att existera. Då ingenting längre verkar viktigt och det känns som att man aldrig mer kommer kunna känna riktig glädje.
Det händer oss alla, man kan inte fly, inte gömma sig, inte ändra på nåt, man måste bara acceptera, fälla sina tårar och gå vidare. Då livet för en person slocknar så går även solen ner för de i dess närhet för ett tag. Men när man väl skymtar de första strålarna igen så kan man återigen känna värme, frid och efter ett tag glädje. Värme för att man vet att solstrålarna når den man saknar, frid för att personen får ro och glädje för det man delade när man levde i samma värld.
Alla tankar åt en flicka som lämnat denna värld.
Vi tänker på dig.

Det är över nu

Igår kväll var den allra sista söndagen som jag vinkade min soldat hejdå på stationen i Växjö.
Nu är det över, det är slut och efter 11 långa månader kommer han hem till mig!
När tåget började rulla så kunde jag inte hindra min glädje från att komma fram så visst fick jag fram ett härligt, löjligt leende. Tänk så många söndagar jag har gråtit, sörjt, varit alldeles tom och ibland helt likgiltig. Nu kan min söndagsångest äntligen få fara sin kos.

Jag vill också säga att jag är väldigt stolt över Rasmus! Under sina 11 månader har han inte fått annat än en massa beröm både från sin grupp och sina befäl. Jag tvivlar inte en sekund på att han är en av de skickligaste soldaterna på sitt regemente. Av allt han har berättat så förstår jag att under 11 månader har de gjort mer än att bäddat sängen och lekt krig.
Att han samtidigt har lyckats hålla både sitt och mitt humör uppe. Att han inte har fällt en enda tår dessa hemska söndagarna när jag inte kunde vara stark nog. Att han alltid har hört av sig så fort han har kunnat och fått för lite sömn för att kunna vara hos mig så länge som möjligt.
Det har varit en stor prövning med ett lyckligt slut.
Det betyder mycket att han verkligen har gjort vad han ville och att det har gått så bra som det har gjort.
Nu har jag bara tre dagar kvar tills jag inte behöver vara gräsänka nåt mer.
"För han är min soldat, någonstans i Sverige".

Grattis min älskling!

Idag var jag i en hjärna

December.
Att jag aldrig lär mig. Varenda år tänker jag att i deeeecember kommer det vara vit gnistrande snö och soliga vinterdagar. Måste bara fråga, har det nånsin varit så? Fakta och ögonvittnen säger att det alltid är 5 plusgrader, mörkt dygnet runt, tät dimma så man knappt ser sina fötter och riktigt irriterande fjantregn! "Hugaligen vilket skitväder".
Men.. Vad gör väl det när man har sina varma filtar, fårskinnstofflor, rött te och gosiga pojkvän.
Så, nu har jag pratat klart om vädret och sånt.

Idag såg jag den läskigaste teatern någonsin på skolan där jag jobbar. Låt mig beskriva den:
Kortfattad version: Jag var inne i nåns hjärna.
Långfattad version: Ett antal klasser och några "fröknar" som jag själv kröp in i en hörselgång och in i en hjärna som var som ett stort runt, uppblåst tält. Väl därinne pratades det om hjärnsubstanser, mod, rädsla och annat. Detta var en av de fräckaste pjäser jag nånsin sett. Mycket skrik, skräckfilm, blod som " rann" ut med duken vi satt inne i. Nu är jag inte riktigt så kulturellt lättfotad så jag faller för en teater för att den innehåller blod.
Nej. Det som var härligt orginellt med denna var att man verkligen blev rädd, lite yr och många ur "den vuxna världen" skulle säkert säga att den inte alls passade sig i en skola. Men jag tänker att det var ett utmärkt sätt att för en gångs skull nå fram med ett budskap till en fjärde/femteklassare.
Det är ok att erkänna att man är rädd.