Det är över nu

Igår kväll var den allra sista söndagen som jag vinkade min soldat hejdå på stationen i Växjö.
Nu är det över, det är slut och efter 11 långa månader kommer han hem till mig!
När tåget började rulla så kunde jag inte hindra min glädje från att komma fram så visst fick jag fram ett härligt, löjligt leende. Tänk så många söndagar jag har gråtit, sörjt, varit alldeles tom och ibland helt likgiltig. Nu kan min söndagsångest äntligen få fara sin kos.

Jag vill också säga att jag är väldigt stolt över Rasmus! Under sina 11 månader har han inte fått annat än en massa beröm både från sin grupp och sina befäl. Jag tvivlar inte en sekund på att han är en av de skickligaste soldaterna på sitt regemente. Av allt han har berättat så förstår jag att under 11 månader har de gjort mer än att bäddat sängen och lekt krig.
Att han samtidigt har lyckats hålla både sitt och mitt humör uppe. Att han inte har fällt en enda tår dessa hemska söndagarna när jag inte kunde vara stark nog. Att han alltid har hört av sig så fort han har kunnat och fått för lite sömn för att kunna vara hos mig så länge som möjligt.
Det har varit en stor prövning med ett lyckligt slut.
Det betyder mycket att han verkligen har gjort vad han ville och att det har gått så bra som det har gjort.
Nu har jag bara tre dagar kvar tills jag inte behöver vara gräsänka nåt mer.
"För han är min soldat, någonstans i Sverige".

Grattis min älskling!