Första snön

Vad är det som är så speciellt med just de första snöflingorna varje vinter?
Fast man vet att allt bara blir blask och grått och tråkigt så går det inte sluta le. Man kommer att tänka på när man var liten och fort som attan fick på sig dunjacka, mössa och vantar och sprang ut för att bygga sin första snögubbe. Oftast blev man väldigt ledsen när man märkte att snön inte låg kvar men det spelade egentligen ingen roll, utan det är just den där speciella känslan när den första snön faller som betyder nånting.

Satt på ett café idag med chilite och min trogne vän Charlie och tyckte inte alls det var särkilt illa att den första snön blandades ut med stora äckliga regndroppar.
Då vet man att man är hemma.

Vänskap, kärlek och korv stroganoff

Nu är de allra flesta tjugoåringar ute och far i vida världen, jordenrunt-resa, backpacking, arbete utomlands, lumpen och allt annat vad man kan ha för sig. Det som är så intressant med just detta är att hur långt borta man än här och hur länge man är borta inte verkar ha nån betydelse, för de som man verkligen bryr sig om finns fortfarande kvar när man väl kommer hem.

Ett exempel är jag och mina tre bästa vänner.
Stina och Bianca har nu lämnat mig för att bege sig till sydamerika i fyra månader. Detta betyder att efter deras norgeresa, min korsikaresa, deras sydamerikaresa kommer vi ha träffats max 2-3 gånger. Ändå vet jag att de kommer finnas där lika mycket för mig när de väl kommer hem igen. Då är det plötsligt som alla de där månaderna inte har existerat.
Samma sak med min kära Emilia. Vi sågs en gång i somras och sen stack jag till frankrike och igår satt jag i hennes nya kök på öster och blev bjuden på korv stroganoff! Jag menar att det är ungefär lika härligt och opretensiöst som det låter när man väl ses igen.

Idag träffade jag farmor över lunch i stan och vi satt och pratade i två timmar. Hon är utan tvekan en av mina allra bästa vänner och med henne kan jag prata om precis allting. Farmor ställer alltid upp för mig vad det än gäller och jag har nästan aldrig hört henne klaga över nånting. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan min älskade farmor.

Något annat som betyder väldigt mycket för mig är att efter min ölandsommar, englandsresa, Rasmus lumparmånader, min frankrikeresa så står han och jag här imorgon tillsammans och så är det som om ingenting av det någonsin har funnits. För att fast vi har varit så långt borta från varandra så länge finns det alltid en plats inom sig där man bevarar allt det man har tillsammans och lever på det ända tills man ses igen. Jag har aldrig saknat och längtat så mycket som jag gör just nu.

Älskar man verkligen så tar man sig igenom det mesta.

Vad hände där?

Är det bara jag som inte hänger med eller är det normalt att folk gifter sig, skaffar lägenhet och blir gravida vid 20?
Fick en smärre chock idag när min bästa vän berättade att en tjej som jag gick i samma klass med mellan ettan till sexan ska gifta sig och är gravid! Själv kan jag nästan komma ihåg när jag låg i mammas mage... Tilläggas kan nog även att denna tjej var den som drack mest, rökte mest och syntes mest och som man absolut inte tänkte skulle ha en unge dinglandes från armen vid 20 års ålder.
Alla är vi olika och tur är väl det. För min del tänker jag först ta hand om mig och mina egna drömmar innan det är dags för att leda någon annan rätt.

Jag önskar denna tjej allt lycka till och hoppas att det är hennes dröm som nu går i uppfyllelse.

Män som pratar om kärlek

Dialog mellan två för mig okända personer på stan:
- När jag umgicks med min flickvän och hon bad mig att inte sitta vid datorn så mycket så ryckte jag på axlarna och svarade "Ja men gå hem då!" och det gjorde hon.
- När jag hade flickvän så var jag alldeles för snäll.
- En toffel med andra ord.
- Ja en riktig toffel faktiskt.
-Var du en sådan jobbig jävel som när polarna ville ses svarade "Nej jag kan inte för jag ska vara med tjejen ikväll"?
-Nej inte riktigt så men jag var för snäll helt enkelt.
- Men tjejer är så jävla komplicerade ändå.
-Ja visst är dom det.
- De vill att vi ska vara så förbannat snälla hela tiden men ändå klagar de på att man är för mesig och inte tar för sig. Samtidigt vill de att man ska viska "Din smutsiga slyna" i deras öra och sätta på dom hårt.
-JA precis, var finns balansen liksom?
- Men jag gillar när tjejer tar för sig och jag hade hellre föredragit att de viskade "din smutsiga slyna" i mitt öra.

Dessa två anonyma killar bjöd mig på en snabb visit in i deras huvuden. Fruktansvärt underhållande!

Vad vore ett liv utan kläder, alldeles..

Kläder är ett roligt fenomen och mitt stora intresse, men som allt annat har det sin gräns.
För tillfället är mitt rum en 24 kvadratmeters walk-in-closet, vem vill inte ha en sådan?
Efter att ha levt i min rosa resväska i tre månader och under en period av mitt liv haft fyra hem (Huset i Växjö, Lägenheten i Växjö, Lägenheten i Lund och lägenheten på Korsika) kan det utan överdrift säga att min klädstatus är kaos!

Nånstans i allt virrvarr ska min röda ullkappa finnas så jag har nu gått i sommarjacka hela helgen. Jag gick loss i gardroben för att försöka hitta lite varma kläder när jag nu ska befinna mig på nordliga breddgrader ett tag. Vad jag fann var sommarkläder som dessutom var ungefär fyra storlekar för små. Så kommer den vanliga tanken " Nån gång kommer de komma till användning!" och " Det är ju trots allt Paul Frank, Miss sixty etc." Nej nej nej... För nu har jag kört mina älskade små paltor till röda korset, jag kunde nästan höra hur det skrek att jag inte skulle lämna bort dom. Som när man lämnar bort sina ungar på dagis ungefär...

Mitt nästa projekt är att frakta mina fyra stora bags med resterande kläder över till lägenheten. Kommer förmodligen sluta med en 45 kvadratmeters walk-in-closet...

För att spinna vidare på samma tråd så var jag på stan igår (Växjö) med två familjemedlemmar från Orizonte M1 och M2 (Elin och Magnus). Elin behövde bestämt köpa allt i klädväg och var arg på pojkvännen för att hann hittade kläder när det var hon som skulle det. Så stackars Magnus fick inte gå med oss utan jag fick uppdraget att hänga på Elin och hitta kläder. Elin drabbades av "närmanletarhittarmaninget"-syndromet och jag drabbas av "närmaninteharrådmedklädersåhittarmanallt"-syndromet. Är det inte konstigt?
Efter storgatan upp och ner för ungefär fjärde gången, då mina fötter värkte i nya stövlar, vinden piskade och Elin hade klädångest så slog det mig att:

Precis detta genomlider Rasmus när jag ska handla kläder!
Han lunkar efter mig in i affären bärandes ett stort antal kassar med kläder, spanar efter närmaste soffa,fåtölj, pall och sitter där och nickar instämmande medan jag går loss i butiken. Nu har det slagit mig varför han kan tänka sig vissa butiker och inte andra. Han följer med in där det finns sittplats annars blir det ytterligare en cigarett utanför. Detta ska jag ha i åtanke nästa gång jag tvingar med honom på shoppingrunda. Stackarn!

Till alla män därute så har jag en briljant ny affärsidé, en lekhörna för män! Ett hörn innehållande platt-TV, X-box och en Coca-Cola-automat. Inom kort kommer det vara en lätt match att få med honom på shoppingturen!

Och så var jag hemma

Tänk att tiden går så brutalt fort. Jag förklarar det med det myntade uttrycket att tiden går fort när man har roligt.
Tre månader i en helt annan värld, med helt andra människor och helt andra problem.
Tre månader med massa skratt, jobb, lata dagar, gråt, saknad och nya erfarenheter.
Tre månader med min nya Orizontefamilj på Korsika.
Jag kommer ihåg min första dag den 2a augusti. Det var fruktansvärt mycket folk att hälsa på, äckligt varmt och lagom förvirrande. Jag låg och flöt i 28gradigt vatten och tänkte att detta är min arbetsplats 3 månader framöver.
Min sista dag onsdagen den 22a oktober blåste det på tvären, regnet öste ner och det var dags att ta personalbilen och ge sig iväg hemåt.
"Borta bra men hemma bäst"?

Jag hoppas att jag lyckas hålla kontakten med de personer som betydde lite extra för mig och att de inte blir alltför besvikna nu när jag dumpat Val D'Isere för Växjö.

Ofta står man där och undrar vilken väg man ska gå och vad det ena eller andra leder till men (risk för kliché) oftasts vet man redan vad ens beslut kommer att bli.

Nu är det bara några veckors väntan kvar tills jag och min soldat kan vara tillsammans igen. Plötsligt känns en regnig vinter i Växjö väldigt lockande.

À bientôt!