Vänskap, kärlek och korv stroganoff

Nu är de allra flesta tjugoåringar ute och far i vida världen, jordenrunt-resa, backpacking, arbete utomlands, lumpen och allt annat vad man kan ha för sig. Det som är så intressant med just detta är att hur långt borta man än här och hur länge man är borta inte verkar ha nån betydelse, för de som man verkligen bryr sig om finns fortfarande kvar när man väl kommer hem.

Ett exempel är jag och mina tre bästa vänner.
Stina och Bianca har nu lämnat mig för att bege sig till sydamerika i fyra månader. Detta betyder att efter deras norgeresa, min korsikaresa, deras sydamerikaresa kommer vi ha träffats max 2-3 gånger. Ändå vet jag att de kommer finnas där lika mycket för mig när de väl kommer hem igen. Då är det plötsligt som alla de där månaderna inte har existerat.
Samma sak med min kära Emilia. Vi sågs en gång i somras och sen stack jag till frankrike och igår satt jag i hennes nya kök på öster och blev bjuden på korv stroganoff! Jag menar att det är ungefär lika härligt och opretensiöst som det låter när man väl ses igen.

Idag träffade jag farmor över lunch i stan och vi satt och pratade i två timmar. Hon är utan tvekan en av mina allra bästa vänner och med henne kan jag prata om precis allting. Farmor ställer alltid upp för mig vad det än gäller och jag har nästan aldrig hört henne klaga över nånting. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan min älskade farmor.

Något annat som betyder väldigt mycket för mig är att efter min ölandsommar, englandsresa, Rasmus lumparmånader, min frankrikeresa så står han och jag här imorgon tillsammans och så är det som om ingenting av det någonsin har funnits. För att fast vi har varit så långt borta från varandra så länge finns det alltid en plats inom sig där man bevarar allt det man har tillsammans och lever på det ända tills man ses igen. Jag har aldrig saknat och längtat så mycket som jag gör just nu.

Älskar man verkligen så tar man sig igenom det mesta.