Paketpanik och fest

Nu har den årliga chockinsikten drabbat mig. Det är ju snart jul! Och jag har inte köpt en ända julklapp..som vanligt vid denna tiden.. Så nu ska jag släpa med Rasmus ner på stan för att komma en bit på vägen.

I torsdags och fredags var jag i Malmö på muckfest. Budda Lounge var abonnerat och det var en jättehärlig stämning bland alla f.d soldater. Jag fick även träffa min korsikakamrat Emelie. Vi drack vin, åt pizza och tog igen nygamla tider på ett väldigt fräscht vandarhem mitt i malmö. Kände att när Rasmus tyckte vi skulle ta ett tåg till Höör mitt i natten att det var dags att få tag i en annan sovplats. För 475 kr fick vi ett kanonbra rum 800m från utestället.

Dagen efter tog vi en mysig frukost i lugn och ro för att sedan ge sig ut på shoppingtur. Rasmus mötte upp lite kompisar och jag fick egentid i malmös butiker som ganska mycket bättre utbud än Växjö. På eftermiddagen åkte vi hem och hade mys i lägenheten.

Vi har blivit erbjudna en kanonfin trea här i Växjö och det är inte omöjligt att det blir en flytt här framöver.
Nu är det dags för julklappssökning.

Tänker på dig

Det finns vissa stunder i livet då tid och rum upphör att existera. Då ingenting längre verkar viktigt och det känns som att man aldrig mer kommer kunna känna riktig glädje.
Det händer oss alla, man kan inte fly, inte gömma sig, inte ändra på nåt, man måste bara acceptera, fälla sina tårar och gå vidare. Då livet för en person slocknar så går även solen ner för de i dess närhet för ett tag. Men när man väl skymtar de första strålarna igen så kan man återigen känna värme, frid och efter ett tag glädje. Värme för att man vet att solstrålarna når den man saknar, frid för att personen får ro och glädje för det man delade när man levde i samma värld.
Alla tankar åt en flicka som lämnat denna värld.
Vi tänker på dig.

Det är över nu

Igår kväll var den allra sista söndagen som jag vinkade min soldat hejdå på stationen i Växjö.
Nu är det över, det är slut och efter 11 långa månader kommer han hem till mig!
När tåget började rulla så kunde jag inte hindra min glädje från att komma fram så visst fick jag fram ett härligt, löjligt leende. Tänk så många söndagar jag har gråtit, sörjt, varit alldeles tom och ibland helt likgiltig. Nu kan min söndagsångest äntligen få fara sin kos.

Jag vill också säga att jag är väldigt stolt över Rasmus! Under sina 11 månader har han inte fått annat än en massa beröm både från sin grupp och sina befäl. Jag tvivlar inte en sekund på att han är en av de skickligaste soldaterna på sitt regemente. Av allt han har berättat så förstår jag att under 11 månader har de gjort mer än att bäddat sängen och lekt krig.
Att han samtidigt har lyckats hålla både sitt och mitt humör uppe. Att han inte har fällt en enda tår dessa hemska söndagarna när jag inte kunde vara stark nog. Att han alltid har hört av sig så fort han har kunnat och fått för lite sömn för att kunna vara hos mig så länge som möjligt.
Det har varit en stor prövning med ett lyckligt slut.
Det betyder mycket att han verkligen har gjort vad han ville och att det har gått så bra som det har gjort.
Nu har jag bara tre dagar kvar tills jag inte behöver vara gräsänka nåt mer.
"För han är min soldat, någonstans i Sverige".

Grattis min älskling!

Idag var jag i en hjärna

December.
Att jag aldrig lär mig. Varenda år tänker jag att i deeeecember kommer det vara vit gnistrande snö och soliga vinterdagar. Måste bara fråga, har det nånsin varit så? Fakta och ögonvittnen säger att det alltid är 5 plusgrader, mörkt dygnet runt, tät dimma så man knappt ser sina fötter och riktigt irriterande fjantregn! "Hugaligen vilket skitväder".
Men.. Vad gör väl det när man har sina varma filtar, fårskinnstofflor, rött te och gosiga pojkvän.
Så, nu har jag pratat klart om vädret och sånt.

Idag såg jag den läskigaste teatern någonsin på skolan där jag jobbar. Låt mig beskriva den:
Kortfattad version: Jag var inne i nåns hjärna.
Långfattad version: Ett antal klasser och några "fröknar" som jag själv kröp in i en hörselgång och in i en hjärna som var som ett stort runt, uppblåst tält. Väl därinne pratades det om hjärnsubstanser, mod, rädsla och annat. Detta var en av de fräckaste pjäser jag nånsin sett. Mycket skrik, skräckfilm, blod som " rann" ut med duken vi satt inne i. Nu är jag inte riktigt så kulturellt lättfotad så jag faller för en teater för att den innehåller blod.
Nej. Det som var härligt orginellt med denna var att man verkligen blev rädd, lite yr och många ur "den vuxna världen" skulle säkert säga att den inte alls passade sig i en skola. Men jag tänker att det var ett utmärkt sätt att för en gångs skull nå fram med ett budskap till en fjärde/femteklassare.
Det är ok att erkänna att man är rädd.

Överraskning!

Fredagskvällen spenderade jag åt mina kära vänner. Emilia och jag pratade strunt och drack vin hemma hos henne innan vi gick ner till Lagerlunden. Där drinkade vi med Calle och Martin som jag inte träffat sen jag bodde i Lund i somras. Alltid lika kul att träffa dom och höra om deras planer nu efter de har muckat. Tydligen ska de bege sig till Australien i Januari, härligt!
Kvällen slutade på Båten där en halvdan trubadur spelade halva låtar, men trevligt var det!

Igår fick jag en extremt trevlig överraskning när Rasmus ringde och sa att han var påväge hem! Hade inte väntat mig att ens höra av honom innan måndag på grund av hans slutövning. Så nu fick jag ha honom hemma hos mig ett helt dygn!
Vi gick ner på stan och skulle bara köpa en adventsljusstake och hamnade mitt i julskyltningen som ingen av oss hade en aning om var idag. Vi spenderade en timme på Lagerhaus och köpte det ena efter det andra. Sen hittade vi en extrem orginell "julstjärna" bestående av vita fjädrar och små lampor. Helt underbar kontrast till alla andras halvdaskiga julstjärnor. Design på hög nivå vet ni!
Även vår adventsljustake blev ett konstverk och badrummet piffades till med snyggt duschdraperi och tvålpump.
Sen tände vi första ljuset och drack glögg och åt våra hembakade Lussekatter.

Nästa helg ska vi förhoppningsvis på visning för en lägenhet på Hov. Nyrenoverad trea men egentligen för dyr. Men titta skadar inte.

Ikväll ska jag bara läsa min nyinköpta bok, har saknat en bra bok alldeles för länge nu.

Säsongare

Idag tog jag Elin och Magnus vår sista kopp te tillsammans på många månader framöver. Imorgon åker många från korsikafamiljen till alperna och Val D'isere utan mig. Naturligtvis är det ett väl genomtänkt val att jag stannar här hemma. Kärlek.

I vilket fall så var Elin lika härligt stirrig som vanligt så det blev ett snabbt hejdå och hela tre kramar. Min kära plastsyster Lovisa lämnar också Sverige imorgon för alla alptoppar. Hon kommer göra ett riktigt hästjobb, det är jag säker på. Så jag stannar hemma och som de rediga säsongarna som de är så har det snart skaffat sig en ny "Sara" därnere. (Men inte en lika bra förstås).
Säsongslivet är lite så. I flera månader har man en familj som består av alla de konstiga arter man kan tänka sig och fast man inte alltid tror det så tycker man på något sätt om alla. Sen kommer en ny familj på nästa ställe för att ersätta den gamla som snabbt glöms bort. På det stora hela är väl säsongslivet en flykt och man behöver aldrig binda sig och man lever just där just då. Men nånstans, nån gång sticker nån en nål i ens bubbla och man inser att det faktiskt finns en verklighet också, som är värdefull för en. Min bubbla spräcktes ganska fort där bland klarblått vatten och höga berg. För endel spräcks den säkert aldrig.
Jag säger varken det ena eller det andra men min verklighet och värld här hemma är mycket bättre än en laglös fantasivärld.

Till allt ni blivande alpfolk: Hoppas ni bryter massa av ben och att ni har jäkligt roligt. Saknar er.

Mitt i min nystartsvision

Vissa dagar får jag såna infall att jag vill riva ut allt ur lägenheten för att inreda och börja om från noll! Igår kunde jag inte sova för att jag låg och tänkte på vilken färg jag ska ha på väggarna i vardagsrummet och hur vi ska få plats med en sån där soffa jag vill ha. Nu har jag spenderat flera timmar med att fundera, trixa och joxa hur jag skulle kunna få lilla lägenheten till ett trivsamt krypin. Det är naturligtvis okej nu men ni vet ibland behövs det en nystart! Och det nu.
Denna gången gick nog infallet lite till överdrift eftersom jag anmält mig på en lägenhet för 6500 kr/ månad. Lite väl mycket av en nystart, men det vore otroligt kul att börja om från början.

Egentligen är det tuffa tider att göra drastiska förändringar eftersom jag inte vet något om hur min framtid närmaste året kommer till att se ut. Dumt att lägga tusentals pengar på saker jag kanske ändå flyttar ifrån. Eller?

Inget skäl att oroa sig att jag kommer sticka till utlandet just nu dock , lite mätt på detta med att resa för tillfället. Finns annat kul att lägga sina välförtjänade sparpengar på också.

Att se lite längre än dit näsan räcker

Började min helg med en nära döden upplevelse på ett spinningpass!
Utan tvekan var det första och sista gången jag var på ett sådant. Det var det värsta någonsin, jag hade hellre sprungit ett halvmaraton tror jag. Jag var usel, tekniklös och precis kass!
Emilia som dagen innan sagt att hon hade kondition som en 65åring trampade gladeligen på medan jag var nära ett astmatiskt anfall. Nu har jag fortfarande ont i ljumskarna, platt bak och vill helst aldrig mer sätta mig på nåt med två hjul.
Efter det (cyklade) hämtade jag Rasmus på stationen och vi köpte hem goda maten på Hot Wok.
Vi hyrde film och köpte alldeles för mycket godis som vi ändå inte hade nån glädje av på fredagen eftersom jag med världens huvudvärk, vätskebrist och blodsockerfall deckade i sängen klockan 20.00 och drömde mardrömmar om cyklar!

Lördagen blev till ett kort besök hos stadens optiker för att hitta nya glasögon till Rasmus. Med tanke på att de han har nu är försvarets grovbågade, urgamla allmänna glasögon var det svårt att se nån skillnad på alla andra diskreta bågar i affärena. Istället blev det lite smågnabb och en försoningskaffe på Gusto. Väldigt mysigt att sitta på deras minimala uteservering med en halvdaskig filt i det ihållande Växjöregnet.
Sen vet ni bar det av till Huseby Julmarknad. Den årligen återkommande mässan med massa goda smakprov på korvar, ostar, glögg och godis. Riktigt mysigt att redan få lite julstämmning. Speciellt för mig eftersom jag för tre veckor sen hade 22 grader och sommar.

Vår huvudvärksfria lördagskväll avslutades på ett någolunda konstig, ovanligt sätt. För när vi var på väg tillbaka till lägenheten från vår promenad mötte vi en väldigt onykter ung dam som inte verkade förstå att man varken kunde springa mitt ut i gatan eller sova i buskar. Som de två varmhjärtade individerna vi är tog vi på oss ansvaret att se till att hon kom hem tryggt utan att bli både överkörd och våldtagen på vägen. Hon visste inte (eller kunde inte säga) vart hon bodde så vi följde henne tills vi skulle få ur henne detta. Jag blev ganska snabbt underprioriterad och min pojkvän var mycket mer intressant att prata med så jag fick snällt gå tjugo meter framför så Rasmus kunde försöka få ur henne nån vettig information. Men när vi kommer ut på den större vägen så börjar hon mucka med fyra 16-åriga, pubertala, lördagsbråkiga killar och jag känner att snart kommer detta gå riktig illa. Efter ett långt och stundtals väldigt trevligt samtal med en rolig tjej på polisen är äntligen en patrull ledig och påväg åt vårt håll. Utmärkt nog så har tjejen försökt börja lifta genom att springa ut framför bilarna mitt i vägen så när polisen väl kommer är hon inte svårflörtad att få in i bilen.

Polisen tackade oss väldigt mycket och vi gick därifrån och kände att vi gjorde rätt som inte struntade i henne och gick hem ovetandes om vad som hände henne sen.
När jag vaknade på morgonen gick min första tanke till denna tjej och hur hon kände sig idag efter att ha vaknat upp i en okänd brits i en fyllecell ovetandes om hur hon hamnade där.
Då känns det ganska skönt att veta att vi kanske lät en mindre person i lördagsstatistiken bli våldtagen, påkörd eller misshandlad.
Så tänk efter en gång extra nästa gång innan du beslutar dig för att bara blunda och vända på klacken.

Vanliga veckan är igång igen

Nu har en av de där helt vanliga veckorna flytit iväg. Redan första dagen rullade det på på jobbet och mina nya kollegor är väldigt duktiga och trevliga. Det var väl det jag oroade mig mest för och det känns skönt att mina farhågor inte besannades.

I veckan hälsade jag på min f.d gravida arbetskamrat. Min första tanke var vad liten hon är! Sist jag såg henne var hon höggravid och vätskefylld hela hon. Men nu låg den lilla krabaten och sov sött i sin vagn. Tänk att de är honom jag gått och klappat på i flera månader. Mamman i fråga såg ut precis som man vill göra, fruktansvärt söt och man skulle aldrig kunna tro att hon nyss klämt ut en liten unge. Hon gjorde det riktiga mammor ska, tog mig på husesyn i det fina huset och bjud på tio olika sorters kakor och te. Lillkillen var väldigt medgörlig och tjöt inte ett dugg när jag höll honom, duktig pojk! Han sover hela nätterna, är alltid glad och med på noterna. Frågan är hur stor chans det är att man skulle få en sån lyckoskatt?

I tisdags var jag i Mariellas nya lägenhet på biskopshagen, den är så ny så man fortfarande känner lukten av målarfärg. Hon bjöd på en jättegod lasagne och vi snackade en massa. Jag, Emilia och Mariella försökte hitta en dag då vi alla tre kunde gå på träningspass vilket nästan är en omöjlighet, man är alltid mer upptagen än vad man tror. Vi var nära att hamna inne i januaris planering innan vi bestämde oss för att det får bli på fredag. Så tills dess måste jag komma i form på egna gymmet, man kan ju inte visa att man gått ner allt för mycket..

Onsdagskvällen var jag på workshop på Royal Corner. Jag kände för att komma igång med min försäljning igen så behövs det lite inspiration. För er som inte vet det är jag återförsäljare för ett företag inom hälsa och hudvård med aloe vera som bas. Så behöver ni julklappstips eller lite spa-kväll i vintermörkret är det bara höra av sig!

Igår kväll var en riktig myskväll med Emilia. Jag bakade muffins och vi gjorde paj, drack rödvin och diskuterade allt mellan himmel och jord. Jag fick äntligen äta min första Estrella sour cream and onion sen jag kom hem!

Idag tycker jag mest synd om mig själv för att jag är extremt förkyld. Jag har i alla fall pallrat mig iväg och köpt fars dag presenter (Fars dag imorgon). Farmor har också varit här på lite fika och pratstund. Kvällen ligger fortfarande ganska öppen, lite planer på att träffa Elin så hon kan tycka synd om mig.

Imorgon ska jag köra och hämta min militär i Eksjö så vi kan umgås några timmar innan han ska vidare till Lund, ett himla farande hit och dit. Men vad gör man inte för kärleken?

En gräsänklings liv bland visor och vardag

Min helg har varit en sån perfekt helg som man alltid vill ha!
I torsdags mitt bland allt snökaos kom min väluniformerade militär hem och vi hade en riktigt bra torsdagskväll med Tacos, familjen och en massa kramar och pussar. Jag blir alltid lika förundrad när man inte har setts på ett tag hur himla fin han är, bättre än i fantasin!

Fredagen tog vi sovmorgon och åt vår traditonella frukost i vår lilla tvåa till lägenhet som dessutom känns mycket finare när man slipper gå runt i den ensam.
Så småningom tog vi bilen och begav oss upp till Särö utanför Göteborg på "Visträff".
Detta var min tredje gång där och det är lika mysigt varje gång.
För att klargöra vad denna visträff innehåller så är det god mat, spaavdelning, gitarrer, musik och en himla blandning människor ( de flesta kan det där med musik).
Rasmus pappa sitter i styrelsen för något som heter Nordvisa och detta är en get together för de som har någon slags förankring i visvärlden. Väldigt trevlig idé måste jag säga. Denna helgen var vi ungefär 250 personer vilket är ca 30 mer än maxgränsen så det är en väldigt populär sak att syssla med första helgen i november varje år. Gräddet på moset var att jag för andra gången slog Loke(känd vissnubbe) i poker. Jag är en riktig pärla på poker ska jag säga.

De tre gångerna jag har varit på visträffen i Särö så har jag förstått att visor är mer än "Balladen om Fredrik åkare och fröken Cecilia Lind". Jag hade en förnuftig diskussion med en gammal elev på visskolan i Kungälv om att det känns som att så fort en låt har svensk text så ska den gå under namnet visa. En annan fundering är den att Lars Winnerbäck, ett av de största namnet inom genren Visor, vann priset som årets Popartist..? Medan en annan kille (Dan Viktor) vars låtar jag skulle vilja kalla allt annat en visor tog hem just det priset.
Jag tror det råder lite genreförvirring i Sverige gällande just detta eller så är det bara jag som har fått fel definition inom området. I vilket fall så är det himla trevligt att en så gammal tradition som visor fortfarande är så populärt.

När jag ändå är inne på ämnet så hade en väldigt välspelande och sjungande artist spelning på Mose Backe i Stockholm i helgen vilken hade varit en riktig succé. Hon heter Stina Künstlicher och är Rasmus syster. Det är dags att ta sig till en spelning med henne snart, det var ett tag sen.

På hemvägen från Särö hälsade jag på Lovisa (min receptionistvän och sambo) och Daniel(tennistränaren) från Korsika som berättade allt smaskigt skvaller från Korsika reunion på fredagen. Ska nu sätta mig och leta upp en billig biljett till Stockholm kommande helg. Har massa härliga personer jag ska hälsa på där!

Idag har det också hänt lite, första dagen på gamla jobbet på skolan. Samma barn med ett helt nytt arbetslag. Men jag är säker på att det kommer fungera bra. Det är alltid bra med nya personer med tokiga idéer så man inte blir fast i de gamla rutinerna. Faktiskt och trots all förändring i mitt liv den senaste tiden så känns det bra att vara tillbaka till det gamla vanliga. Vetskapen att jag inte kommer göra detta (jobba på skola och bo i en tvåa) resten av mitt liv får dagarna att se lite ljusare ut. Man vet aldrig vad som lurar bakom nästa hörn!
Efter jobbet tog jag en lång promenad i skogen med Emilia så vi fick chansen att snacka av oss, vilket man kan behöva en måndagseftermiddag. Sen lagade jag ihop en god pastasås på nästan inga ingredienser och pratade och träffade på första gången på länge svärmor Marianne.

Nu väntar jag på att min blivande ordnignsvakt ska känna för att höra av sig och njuter av vetskapen att jag har lång sovmorgon imorgon.

Måndag till Fredag, 8-17, kanske inte är så tokigt ändå. (I alla fall inte en kort stund)

Första snön

Vad är det som är så speciellt med just de första snöflingorna varje vinter?
Fast man vet att allt bara blir blask och grått och tråkigt så går det inte sluta le. Man kommer att tänka på när man var liten och fort som attan fick på sig dunjacka, mössa och vantar och sprang ut för att bygga sin första snögubbe. Oftast blev man väldigt ledsen när man märkte att snön inte låg kvar men det spelade egentligen ingen roll, utan det är just den där speciella känslan när den första snön faller som betyder nånting.

Satt på ett café idag med chilite och min trogne vän Charlie och tyckte inte alls det var särkilt illa att den första snön blandades ut med stora äckliga regndroppar.
Då vet man att man är hemma.

Vänskap, kärlek och korv stroganoff

Nu är de allra flesta tjugoåringar ute och far i vida världen, jordenrunt-resa, backpacking, arbete utomlands, lumpen och allt annat vad man kan ha för sig. Det som är så intressant med just detta är att hur långt borta man än här och hur länge man är borta inte verkar ha nån betydelse, för de som man verkligen bryr sig om finns fortfarande kvar när man väl kommer hem.

Ett exempel är jag och mina tre bästa vänner.
Stina och Bianca har nu lämnat mig för att bege sig till sydamerika i fyra månader. Detta betyder att efter deras norgeresa, min korsikaresa, deras sydamerikaresa kommer vi ha träffats max 2-3 gånger. Ändå vet jag att de kommer finnas där lika mycket för mig när de väl kommer hem igen. Då är det plötsligt som alla de där månaderna inte har existerat.
Samma sak med min kära Emilia. Vi sågs en gång i somras och sen stack jag till frankrike och igår satt jag i hennes nya kök på öster och blev bjuden på korv stroganoff! Jag menar att det är ungefär lika härligt och opretensiöst som det låter när man väl ses igen.

Idag träffade jag farmor över lunch i stan och vi satt och pratade i två timmar. Hon är utan tvekan en av mina allra bästa vänner och med henne kan jag prata om precis allting. Farmor ställer alltid upp för mig vad det än gäller och jag har nästan aldrig hört henne klaga över nånting. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan min älskade farmor.

Något annat som betyder väldigt mycket för mig är att efter min ölandsommar, englandsresa, Rasmus lumparmånader, min frankrikeresa så står han och jag här imorgon tillsammans och så är det som om ingenting av det någonsin har funnits. För att fast vi har varit så långt borta från varandra så länge finns det alltid en plats inom sig där man bevarar allt det man har tillsammans och lever på det ända tills man ses igen. Jag har aldrig saknat och längtat så mycket som jag gör just nu.

Älskar man verkligen så tar man sig igenom det mesta.

Vad hände där?

Är det bara jag som inte hänger med eller är det normalt att folk gifter sig, skaffar lägenhet och blir gravida vid 20?
Fick en smärre chock idag när min bästa vän berättade att en tjej som jag gick i samma klass med mellan ettan till sexan ska gifta sig och är gravid! Själv kan jag nästan komma ihåg när jag låg i mammas mage... Tilläggas kan nog även att denna tjej var den som drack mest, rökte mest och syntes mest och som man absolut inte tänkte skulle ha en unge dinglandes från armen vid 20 års ålder.
Alla är vi olika och tur är väl det. För min del tänker jag först ta hand om mig och mina egna drömmar innan det är dags för att leda någon annan rätt.

Jag önskar denna tjej allt lycka till och hoppas att det är hennes dröm som nu går i uppfyllelse.

Män som pratar om kärlek

Dialog mellan två för mig okända personer på stan:
- När jag umgicks med min flickvän och hon bad mig att inte sitta vid datorn så mycket så ryckte jag på axlarna och svarade "Ja men gå hem då!" och det gjorde hon.
- När jag hade flickvän så var jag alldeles för snäll.
- En toffel med andra ord.
- Ja en riktig toffel faktiskt.
-Var du en sådan jobbig jävel som när polarna ville ses svarade "Nej jag kan inte för jag ska vara med tjejen ikväll"?
-Nej inte riktigt så men jag var för snäll helt enkelt.
- Men tjejer är så jävla komplicerade ändå.
-Ja visst är dom det.
- De vill att vi ska vara så förbannat snälla hela tiden men ändå klagar de på att man är för mesig och inte tar för sig. Samtidigt vill de att man ska viska "Din smutsiga slyna" i deras öra och sätta på dom hårt.
-JA precis, var finns balansen liksom?
- Men jag gillar när tjejer tar för sig och jag hade hellre föredragit att de viskade "din smutsiga slyna" i mitt öra.

Dessa två anonyma killar bjöd mig på en snabb visit in i deras huvuden. Fruktansvärt underhållande!

Vad vore ett liv utan kläder, alldeles..

Kläder är ett roligt fenomen och mitt stora intresse, men som allt annat har det sin gräns.
För tillfället är mitt rum en 24 kvadratmeters walk-in-closet, vem vill inte ha en sådan?
Efter att ha levt i min rosa resväska i tre månader och under en period av mitt liv haft fyra hem (Huset i Växjö, Lägenheten i Växjö, Lägenheten i Lund och lägenheten på Korsika) kan det utan överdrift säga att min klädstatus är kaos!

Nånstans i allt virrvarr ska min röda ullkappa finnas så jag har nu gått i sommarjacka hela helgen. Jag gick loss i gardroben för att försöka hitta lite varma kläder när jag nu ska befinna mig på nordliga breddgrader ett tag. Vad jag fann var sommarkläder som dessutom var ungefär fyra storlekar för små. Så kommer den vanliga tanken " Nån gång kommer de komma till användning!" och " Det är ju trots allt Paul Frank, Miss sixty etc." Nej nej nej... För nu har jag kört mina älskade små paltor till röda korset, jag kunde nästan höra hur det skrek att jag inte skulle lämna bort dom. Som när man lämnar bort sina ungar på dagis ungefär...

Mitt nästa projekt är att frakta mina fyra stora bags med resterande kläder över till lägenheten. Kommer förmodligen sluta med en 45 kvadratmeters walk-in-closet...

För att spinna vidare på samma tråd så var jag på stan igår (Växjö) med två familjemedlemmar från Orizonte M1 och M2 (Elin och Magnus). Elin behövde bestämt köpa allt i klädväg och var arg på pojkvännen för att hann hittade kläder när det var hon som skulle det. Så stackars Magnus fick inte gå med oss utan jag fick uppdraget att hänga på Elin och hitta kläder. Elin drabbades av "närmanletarhittarmaninget"-syndromet och jag drabbas av "närmaninteharrådmedklädersåhittarmanallt"-syndromet. Är det inte konstigt?
Efter storgatan upp och ner för ungefär fjärde gången, då mina fötter värkte i nya stövlar, vinden piskade och Elin hade klädångest så slog det mig att:

Precis detta genomlider Rasmus när jag ska handla kläder!
Han lunkar efter mig in i affären bärandes ett stort antal kassar med kläder, spanar efter närmaste soffa,fåtölj, pall och sitter där och nickar instämmande medan jag går loss i butiken. Nu har det slagit mig varför han kan tänka sig vissa butiker och inte andra. Han följer med in där det finns sittplats annars blir det ytterligare en cigarett utanför. Detta ska jag ha i åtanke nästa gång jag tvingar med honom på shoppingrunda. Stackarn!

Till alla män därute så har jag en briljant ny affärsidé, en lekhörna för män! Ett hörn innehållande platt-TV, X-box och en Coca-Cola-automat. Inom kort kommer det vara en lätt match att få med honom på shoppingturen!

Och så var jag hemma

Tänk att tiden går så brutalt fort. Jag förklarar det med det myntade uttrycket att tiden går fort när man har roligt.
Tre månader i en helt annan värld, med helt andra människor och helt andra problem.
Tre månader med massa skratt, jobb, lata dagar, gråt, saknad och nya erfarenheter.
Tre månader med min nya Orizontefamilj på Korsika.
Jag kommer ihåg min första dag den 2a augusti. Det var fruktansvärt mycket folk att hälsa på, äckligt varmt och lagom förvirrande. Jag låg och flöt i 28gradigt vatten och tänkte att detta är min arbetsplats 3 månader framöver.
Min sista dag onsdagen den 22a oktober blåste det på tvären, regnet öste ner och det var dags att ta personalbilen och ge sig iväg hemåt.
"Borta bra men hemma bäst"?

Jag hoppas att jag lyckas hålla kontakten med de personer som betydde lite extra för mig och att de inte blir alltför besvikna nu när jag dumpat Val D'Isere för Växjö.

Ofta står man där och undrar vilken väg man ska gå och vad det ena eller andra leder till men (risk för kliché) oftasts vet man redan vad ens beslut kommer att bli.

Nu är det bara några veckors väntan kvar tills jag och min soldat kan vara tillsammans igen. Plötsligt känns en regnig vinter i Växjö väldigt lockande.

À bientôt!