Säsongare

Idag tog jag Elin och Magnus vår sista kopp te tillsammans på många månader framöver. Imorgon åker många från korsikafamiljen till alperna och Val D'isere utan mig. Naturligtvis är det ett väl genomtänkt val att jag stannar här hemma. Kärlek.

I vilket fall så var Elin lika härligt stirrig som vanligt så det blev ett snabbt hejdå och hela tre kramar. Min kära plastsyster Lovisa lämnar också Sverige imorgon för alla alptoppar. Hon kommer göra ett riktigt hästjobb, det är jag säker på. Så jag stannar hemma och som de rediga säsongarna som de är så har det snart skaffat sig en ny "Sara" därnere. (Men inte en lika bra förstås).
Säsongslivet är lite så. I flera månader har man en familj som består av alla de konstiga arter man kan tänka sig och fast man inte alltid tror det så tycker man på något sätt om alla. Sen kommer en ny familj på nästa ställe för att ersätta den gamla som snabbt glöms bort. På det stora hela är väl säsongslivet en flykt och man behöver aldrig binda sig och man lever just där just då. Men nånstans, nån gång sticker nån en nål i ens bubbla och man inser att det faktiskt finns en verklighet också, som är värdefull för en. Min bubbla spräcktes ganska fort där bland klarblått vatten och höga berg. För endel spräcks den säkert aldrig.
Jag säger varken det ena eller det andra men min verklighet och värld här hemma är mycket bättre än en laglös fantasivärld.

Till allt ni blivande alpfolk: Hoppas ni bryter massa av ben och att ni har jäkligt roligt. Saknar er.